lies beyond reality

Fredag. Ännu en vecka i skolan avslutad. Ännu en vecka av hopp, ilska, rädsla och diverse andra känslor. Ännu en vecka av mitt liv.

Jag ska sammanfatta veckan kort. Den har gått alldeles för fort. Alldeles för fort. Jag hinner inte stanna upp. Fundera, tänka, analysera på vad jag gör, på vad jag går igenom. När jag egentligen tänker efter så har jag haft rätt kul. Livet är verkligen vad du gör det till.

I helgen ska jag träna. Jag har inte tränat sen förra lördagen, så jag börjar känna mig rejält lat. Men jag blev sjuk. Hade feber i måndags. Men med hjälp av alvedon, vatten, godis och trevligt umgänge försvann febern. Det mesta sitter ju i hjärnan, har jag hört. Och det stämmer nog.

Förövrigt ska jag plugga mera nu. Jag har fått mina omdömen och det står samma sak i varenda ämne. Det står att jag måste anstränga mig mer. Att jag måste fundera, analysera och tänka mera. Jag tycker jag gör det. Allt för ofta. Men kanske inte när jag ska göra det. Kanske inte när det är skolarbete det handlar om.

När jag skriver detta är jag, precis som förra veckan, på väg hem med Lila Express. Och precis som förra veckan så har min mobil fem procents batteri. Två låtar och den dör. Dem två låtarna ska jag lyssna på när jag går hem från bussen sedan. Det tar sex minuter för mig att gå hem. Det är ungefär två låtar.

Dagens låt… jo. Det blir Grenade. Bruno Mars, ni vet. Anita gick låtfan att sätta sig på min hjärna och surra fast sig där. Tack Anita.

Jag kanske skulle söka upp kontakter
Som jag varit med förut nånstans
Jag antar det fanns någon du skulle ringa om jag inte fanns.
Älskade Lars Winnerbäck, du är rätt bra.

Over and out för denna gång.