19:50 - Allt som vi sa, alla våra ideal
detta skrev jag på bussen hem, bara så att alla veeeeeeet.
Om man går in för saker med tron om att allt är en lögn, slutar det nästan alltid bra. För att om det visar sig att dom ljuger eller spelar, så visste man ju faktiskt det från början. Är dom ärliga? Då blir du posetivt överraskad. Och sånt är ju alltid kul.
Jag satt på Centralstationen förut. I ett hörn satt jag. Svart jacka, luva pådragen. Jag undrar vad folk tänkte om mig. Kanske jävla emo. Det är så folk reagerar på allt svart nu för tiden. En bänk bort satt två tjejer. Dom stirrade på mig när jag kom. Dom hade massa smink och tupperat hår och dom såg precis ut som alla andra tjejer i hela jävla Göteborg.
På en bänk längre bort satt tre tjejer till. Dom var lika sminkade dom. Tjejerna kunde ha varit mer än elva-tolv år. Ändå satt dom där. Sminkade. Fixade. En av tjejerna skrattade. En annan stirrade ut i luften. Den tredje pratade i telefon. Hon rörde inte en min. Inte en enda min på hundraåttio sekunder. Det kan inte ha varit något vidare roligt telefonsamtal.
Efter sista lektionen idag stannade vi i skolan, Anita och jag. Det blev lite cafehäng och sedan Singstar. Det var roligt till en början. Sen stack personerna som jag egentligen stannade för att träffa. Min mobil försvann. Jag letade inte vidare mycket, för jag visste att den skulle komma fram innan jag lämnade skolan ändå. Istället gick jag iväg. Jag gick runt lite på skolan. Sen träffade jag på Viktor. Han sa något. Jag fattade inte. Han sa något mer. Jag orkade inte bry mig. Han gick in i rummet där alla andra var. Jag gick efter. Han ropade till alla i rummet att jag var så jävla blond. Så jävla blond var jag. Jag sa att jag var brunett. Sen gick jag därifrån. Jag fattar inte det roliga med att ta någons mobil och låsa den i flera timmar. What a life liksom.
Nu sitter jag på bussen hem. I skrivande stund passerar vi Torslandakrysset. Jag lär vara hemma om drygt en halvtimme. Då ska jag jobba. Hela mässhalsbandsproceduren. Det lär jag göra tills jag somnar.
När jag skriver detta är klockan fem över sex på kvällen. Det är fredag. Jag gillar inte fredagar. Hejdå.
Om man går in för saker med tron om att allt är en lögn, slutar det nästan alltid bra. För att om det visar sig att dom ljuger eller spelar, så visste man ju faktiskt det från början. Är dom ärliga? Då blir du posetivt överraskad. Och sånt är ju alltid kul.
Jag satt på Centralstationen förut. I ett hörn satt jag. Svart jacka, luva pådragen. Jag undrar vad folk tänkte om mig. Kanske jävla emo. Det är så folk reagerar på allt svart nu för tiden. En bänk bort satt två tjejer. Dom stirrade på mig när jag kom. Dom hade massa smink och tupperat hår och dom såg precis ut som alla andra tjejer i hela jävla Göteborg.
På en bänk längre bort satt tre tjejer till. Dom var lika sminkade dom. Tjejerna kunde ha varit mer än elva-tolv år. Ändå satt dom där. Sminkade. Fixade. En av tjejerna skrattade. En annan stirrade ut i luften. Den tredje pratade i telefon. Hon rörde inte en min. Inte en enda min på hundraåttio sekunder. Det kan inte ha varit något vidare roligt telefonsamtal.
Efter sista lektionen idag stannade vi i skolan, Anita och jag. Det blev lite cafehäng och sedan Singstar. Det var roligt till en början. Sen stack personerna som jag egentligen stannade för att träffa. Min mobil försvann. Jag letade inte vidare mycket, för jag visste att den skulle komma fram innan jag lämnade skolan ändå. Istället gick jag iväg. Jag gick runt lite på skolan. Sen träffade jag på Viktor. Han sa något. Jag fattade inte. Han sa något mer. Jag orkade inte bry mig. Han gick in i rummet där alla andra var. Jag gick efter. Han ropade till alla i rummet att jag var så jävla blond. Så jävla blond var jag. Jag sa att jag var brunett. Sen gick jag därifrån. Jag fattar inte det roliga med att ta någons mobil och låsa den i flera timmar. What a life liksom.
Nu sitter jag på bussen hem. I skrivande stund passerar vi Torslandakrysset. Jag lär vara hemma om drygt en halvtimme. Då ska jag jobba. Hela mässhalsbandsproceduren. Det lär jag göra tills jag somnar.
När jag skriver detta är klockan fem över sex på kvällen. Det är fredag. Jag gillar inte fredagar. Hejdå.
Kommentarer
Trackback
